onsdag 12 maj 2010

Tänder och makt

Jag försöker minnas hur ofta allt skedde. Hur ofta hände det att Han och jag möttes efter träningar? Det går inte att minnas. Jag minns den eftermiddagen när jag satt i förhör med en polis och fick frågan, hur ofta. Jag vet inte. Jag tränade mellan fyra och sju gånger i veckan. Han var med på i princip alla träningar. Men huruvida vi möttes någon gång i veckan eller varje dag eller två gånger i månaden. Jag vet inte.

Jag minns Hans instruktioner. Hur han tog min hand och visade hur jag skulle göra det skönt för honom. Hur han berättade hur jag skulle göra med min mun. Min tunga. Mina tänder.

Jag minns när polisen frågade om han hotade mig med något.
Minns att jag kände mig svag. Visste inte vad jag skulle svara. Vad är hot?
Han var aldrig ond mot mig. Alltid snäll. Alltid vänlig. Han rörde aldrig mig. Allt handlade om honom och att han skulle ha det skönt.

Jag minns att Han ofta sa att jag inte fick berätta något. Men jag minns också väldigt tydligt att jag aldrig hade vågat berätta oavsett. Så Han behövde aldrig hota med något. Allt var hotfullt redan som det var.

Jag visste att det var fel. Jag visste att det han gjorde mot mig var fel. Han gjorde fel.

Han behövde aldrig hota. Han hade makten. Han tog makten. Han behöll makten. Han har ännu inte lämnat tillbaka min makt.

lördag 8 maj 2010

Body Pump

Har i många år haft svårt för träningslokaler. Ofta fått falshbacks. Känt mig illa. Liten och rädd. Viljan att fly. Säga nej. Allt på en gång.
Idag blev det så.

Jag var med min pojkvän på ett träningscenter för att köra ett body pump pass. Redan innan passet hade börjat kände jag obehag. Trots att jag innerligt vill och försöker slå bort allt, jag vill ju träna, så kommer allt över mig. Tårarna kommer. Jag vill fly. Jag vill ut. Jag går ut. Ut ur lokalen. Ut i kylan. Gråten kommer.

Samlar mig. Går in igen. Men denna gången sätter jag mig på en roddmaskin.

Jag skakar. Passet är inte slut ännu.

När passet är slut går jag in och lägger undan mina saker. Vi går bort mot frukosten som står serverad. Min kille berättar att han skakar, hans muskler är slut. Han har kört hårt.

Jag är helt slut. Jag skakar. Men jag har inte kört hårt.

lördag 1 maj 2010

Smärta

Under 1998, på hösten började jag må dåligt. Jag började tappa rytm i livet. Jag började gå till en psykolog. Det blev en hon. Hon blev min livlina fram till hösten 2000 när jag valde att flytta från stan. Men det var först efter min examen och runt sommaren 1999 som allt brakade fullständigt. Jag hade gått ner i vikt. Depressionen gjorde sig väl synlig. Jag klarade inte av att jobba. Jag klarade inte längre av livet. Allt gjorde så ont. Livet gjorde ont. Jag blev liggande i sängen. Dygnet runt. Jag behövde mer hjälp än jag hade.
Medicin och psykolog tog inte bort all smärta. Enda sättet att lossa lite på smärtan var med kniv. Jag skrapade med kniven längs mina underarmar i början. Så hårt och snabbt att det blev brännskador. Men smärtan försvann för en stund.
Jag levde i en liten etta med kokvrå. Jag brukade ha nerrullat och bara sänglampan tänd. Ljuset gjorde ont. Dunklet var min vän. Täcket var min vän. Jag låg ofta nerbäddad, hela jag, under täcket. Där var det varmt och tryggt. När smärtan blev för stor började jag skära mig. Jag minns väldigt tydligt att jag inte ville. Jag ville inte. Men jag kände behovet. Ville inte ha all smärta. Ungefär samtidigt blev jag inlagt första gången. Jag minns att jag fick stark medicin som gjorde mig bortdomnad för alla smärtor och drömmar. Det var skönt.

Men smärtorna försvann inte.

Tillfredsställelse

Vad är det?
Hur får man det?
Hur njuter man av att tillfredsställa någon annan?

Han gav mig väldigt tydliga instruktioner hur jag skulle tillfredsställa honom. Han gav mig muntliga instruktioner. Han visade fysiskt på sig själv eller instruerade genom att fysiskt guida mig.

Jag har svårt för att njuta av att ge oralsex idag. Jag vet och känner att killen tycker att det är skönt. Men jag kan inte njuta själv av det. Njutningen är som bortblåst.

Många gånger måste jag övertala mig själv att våga. För jag vill ge njutning. Men blir ofta stel och rädd och avbryter. Inte så ofta längre. Vissa ställningar är helt uteslutna. Jag kan bara inte stå på knä och ha killen över mig, tittandes ner på mig.

Jag har lagt märke till genom åren att jag känner mig mer trygg och med mera makt när ingen är helt naken. Känner väl mig mer sårbar utan kläder. Jag skäms inte för mig kropp. Så nä, det är inte av den anledningen. Jag springer gärna naken hemma, till min killes fasa. Hans fasa är direkt kopplad till att det är en del insyn.
En annan sak som jag lagt märke till är att jag sällan vill ha sex när det är mörkt. Det är ofta då som drömmar och flaskbacks kommer lättare. Kanske just för att jag inte ser min kille.

Jag har fortfarande svårt att bli tillfredsställd. Ofta kan jag inte slappna av. Eller så kanske jag inte låter mig svepas med. Jag vet inte. Jag tycker det är trist. Jag blir arg och besviken på mig själv. På ett sätt så vill jag kunna svepas med. Bara njuta. Men det går inte. Tankarna fladdrar iväg. Jag försöker fokusera på att bara vara där, här och nu.

Det är i alla fall inte som tidigare. När jag inte vågade någonting alls. Undrar hur mina dåvarande pojkvänner egentligen stått ut.

Är det det som är kärlek?

De gröna handskarna

Han hade ett par handskar som var mer populära än de andra. Det var ett par mörkgröna balhandskar. Det var för stora för mig. De skulle jag ha på mig. Han brukade ha med dem i bilen. Så ibland fick jag ta på dem i bilen. Ibland hemma hos honom. Jag fick ha dem på mig när jag runkade av honom, sög av honom. Han brydde sig inte så mycket var utlösningen kom. Han hade alltid papper redo. I bilen. Eller hemma. Alltid.

Mamma

Alkoholist.

Hon var inte alltid alkoholist. Jag har minnen av en bra mamma. Nykter. Men någonstans gick hennes liv snett. Jag och min bror gick på låg och mellanstadiet när allt började eskalera. Det finns minnen av fester där hon blev mer berusad än alla de andra. När vi fick hjälpa pappa att få hem henne. Eller att någon annan vuxen fick hjälpa honom.
Sen blev det värre. Min bror och jag började hitta vinflaskor och ölflaskor gömda. I början hällde vi ut innehållet och konfronterade henne med det. Vilket alla säkert förstår ledde till att hon blev aggressiv och kallade oss lögnare. Hon hade ju inte gömt några flaskor. Vi konfronterade pappa också. Men han har alltid skyddat mamma. Gör det än idag.

Allt blev bara värre.
Hon var aldrig mera nykter.
Det stod alltid vin framme.
Hon blev aggressiv.
Hon slogs. Skrek. Kallade oss ord.
Hon ramlade. Slog sönder saker. Kunde inte alltid ta hand om sig själv.

Utåt sa varken jag eller min bror något.
Hon förblev den hemmafru hon alltid varit.
Men såklart att folk på gatan märkte det. Så blinda är inte folk.

Pappa skyddar henne än idag.
Det är han som ger henne all alkohol. Det är inte hon. Han dricker med henne. Tar hand om henne.

Hon är hemsk.

Jag älskar henne. Men jag vill inte ha med henne att göra.

Idag klarar hennes kropp inte så mycket alkohol längre. Så idag har hon nyktra stunder. Då kan jag umgås med henne.