Smärta

Under 1998, på hösten började jag må dåligt. Jag började tappa rytm i livet. Jag började gå till en psykolog. Det blev en hon. Hon blev min livlina fram till hösten 2000 när jag valde att flytta från stan. Men det var först efter min examen och runt sommaren 1999 som allt brakade fullständigt. Jag hade gått ner i vikt. Depressionen gjorde sig väl synlig. Jag klarade inte av att jobba. Jag klarade inte längre av livet. Allt gjorde så ont. Livet gjorde ont. Jag blev liggande i sängen. Dygnet runt. Jag behövde mer hjälp än jag hade.
Medicin och psykolog tog inte bort all smärta. Enda sättet att lossa lite på smärtan var med kniv. Jag skrapade med kniven längs mina underarmar i början. Så hårt och snabbt att det blev brännskador. Men smärtan försvann för en stund.
Jag levde i en liten etta med kokvrå. Jag brukade ha nerrullat och bara sänglampan tänd. Ljuset gjorde ont. Dunklet var min vän. Täcket var min vän. Jag låg ofta nerbäddad, hela jag, under täcket. Där var det varmt och tryggt. När smärtan blev för stor började jag skära mig. Jag minns väldigt tydligt att jag inte ville. Jag ville inte. Men jag kände behovet. Ville inte ha all smärta. Ungefär samtidigt blev jag inlagt första gången. Jag minns att jag fick stark medicin som gjorde mig bortdomnad för alla smärtor och drömmar. Det var skönt.

Men smärtorna försvann inte.