Smaken

Det som satt sitt djupaste spår är smaken. Smaken av hans kuk. Av hans utlösning.

Han har dödat min njutning. I många år kunde jag inte ens röra, smeka ens min dåvarande pojkvän på bröstet. Skulle jag smeka honom där nere så blev allt på rutin. Ingen njutning. Alltför ofta fick jag avbryta för det gick bara inte. Sex för mig gick inte. Bara doften gjorde mig panikslagen. Stelfrusen. Rädd.

I min fantasi finns drömmar om att kunna njuta av att ge njutning. Att kunna njuta av att få.

Fantasi.

När

Jag minns inte hur ofta vi möttes och hur ofta allt skedde. Jag minns vissa specifika händelser. Fragment. Dofter. Färger. Ljus.
Ofta kom han upp lagom efter träningen då alla var påväg mot duscharna.

- Vi träffas efter. Vanliga stället?

Vanliga stället var Infarten, på parkeringen. Samma parkering där allt började.
Oftast skedde allt i bilen. Inte alltid på Infarten. Ibland körde han iväg till någon avskild plats. Ibland hem till honom.

Träningarna var oftast slut och jag borde ha varit hemma vid åtta på kvällen. Men ofta var jag inte hemma förrän vid tio.

Undrar varför ingen reagerade. Ingen reagerade.

Källaren

Han hade två jobb. Ett som brandman och ett som egenföretagare inom el. Han hade en lokal för det andra jobbet. Där var vi ibland. Antagligen då vi inte kunde vara hemma hos honom. Lokalen låg lite lustigt. Ingen direkt källare. Men det var en halvtrappa ner. Det kändes däremot som en källare. Där fanns en mängd verktyg och annat skit. Det var mörkt och kallt.
Ofta fick jag stå på knä. Ofta stog han. Värst var när han tog tag i mitt huvud och klökningarna avlöste varandra. Jag blundade. Hårt.

Samtalet

Jo jag ringde honom. Och han svarade.

Jag minns inte så mycket från det samtalet, mer än känslan av att bli mindre och mindre. Det jag kanske inom min önskade få ut av samtalet blev absolut inte resultatet. Jag minns att jag berättade att jag mådde dåligt, att jag upplevde att han utnyttjat mig. Jag minns att han aldrig bekräftade mina känslor. Aldrig sa förlåt för hur jag upplevt allt.

Han poängterade däremot att jag aldrig sa att jag aldrig ville. Jag ville ju själv.

Sen blev allt svart.

Detta var 1998, jag var 22 år.

Samtalet

Jag var hemma hos min dåvarande pojkvän. Han själv var inte där utan i skolan. Både han och jag pluggade på Universitetet då. Detta var precis innan jag började må riktigt dåligt. Jag tog telefonen och ringde. Först ett samtal för att få Hans telefonnumret. Sen satt jag med lappen i knät. Minns inte hur länge jag satt där. Kanske var det länge. Kanske var det en kort stund. Jag minns inte. Men tillslut tog jag åter telefonen och ringde. Minns rädslan av att hans sambo skulle svara. Men så blev det inte. Han svarade ...

Jag vet inte exakt varför jag faktiskt ringde. Vad jag var ute efter. Kanske en bekräftelse på mina känslor. Kanske ett förlåt. Kanske ett erkännande av att han gjort fel och ångrade sig.

Känslor

Att känna sig försvarslös och maktlös är två känslor som är förtvinande.

Uppvaket

Vid mitt andra självmordsförsök, på uppvaket, satt en vakt bredvid mig. Jag minns när jag vaknade till liv, tittade på henne. Jag låg där i sängen, under täcket. Hon satt och läste i en tidning. Hon såg så trygg ut, snäll, len. När hon såg att jag hade vaknat, kom hon fram till mig. Strök mig över huvudet och sa ”du är saknad”. Hon kramade om min hand, höll den ett tag. Hon tillkallade personal som sedan kom. De ringde upp till PIVA (psykiatrisk intensivvårds avdelning). Efter ett tag kom två därifrån ner för att hämta mig. Jag kände mig så liten, så svag, så försvarslös. Den ena frågade bryskt om jag kunde gå själv eller skulle de köra mig i rullstol. Vad vågade jag svara? Jag kunde gå själv. De gav mig en morgonrock. Jag bar bara ett nattlinne tillhörande sjukhuset. Mina egna kläder låg i en platspåse som den ena tjejen bar. Sen gick vi. De gick så snabbt. Vi gick utomhus. Det var kallt. Jag frös. Jag var trött och svag. Jag orkade inte. De både gick så fort och kom längre och längre framför mig. Jag orkade inte. Kände mig svimfärdig. De gick där och pratade. Brydde sig inte alls om mig. Jag var så utlämnad, så ensam. Allt jag ville var att någon höll min hand. Stödja mig i min väg framåt. Allt jag fick var känslan av att vara avskydd, ratad, oönskad och till besvär. Halvvägs längs gångstigen ramlade jag ihop, spydde. Jag hörde tjejerna längre fram, komma mot mig. De suckade, sa att jag skulle skylla mig själv. Jag kunde ju valt att åka rullstol.

Lådan

Han hade en gömma på deras vind. En gömma med kläder. Det var en vit låda, med lock på. Lite mindre än en vanlig flyttlåda. Där i fanns kläder som han klädde ut mig i, framför allt ett par handskar. Sådana som går över armbågen. De tillhörde hans sambo. Hon hade haft dem på en bal, när hon gick på Universitetet. Dessa kläder tog han på mig. Sen berättade han för mig vad jag skulle göra. Posera. Oftast hemma hos honom och hans sambo, i deras sovrum, på deras säng, eller i vardagsrummet, där nere. Han satt oftast på en stol vid sidan. Tittandes och berättandes. Ibland hade han en kamera med. Han tog bilder. Ibland filmade han. Dessa bilder och filmer satt vi sen och tittade på tillsammans. En lördag efter träningen så åkte vi hem till honom. Vi satt i soffan i vardagsrummet. Han hade tagit på mig en kjol. En jättekort kjol. En liten blus, som han hade knutit i midjan. Han bad mig sitta där i soffan. Han tog fram videokameran. Sen filmade han medan jag sög av honom. Efter han hade kommit, tvättat av sig och tagit på sig, så ville han att vi skulle se på filmen tillsammans. Jag mådde så illa. Jag kände mig som en hora. Jag såg ut som en hora. Han hade gjort mig till en hora. Jag är ingen hora. Han ville igen att jag skulle suga av honom. Efteråt så gick jag in på toaletten och spydde.

En röd Volvo

Jag minns första mötet med Honom. En killkompis och jag cyklade som många andra gånger tillsammans hemåt. Vi bodde åt samma håll. På vägen hemåt så körde han förbi med sin Volvo. Vi vinkade glatt åt varandra, allihop. Min kompis och jag skildes sedan åt som vi brukade och jag cyklade vidare hemåt. Jag cyklade förbi macken, såg honom, hejade och skämtade och sa på skoj ”Jasså, du följer efter mig”. Vi skrattade och jag cyklade vidare. På vägen kommer han sen körandes efter mig och vinkar in mig till sidan, in på en parkering. Jag stannar, står kvar över cykeln. Han stiger ur sin bil och kommer mot mig. Han ställer sig närmare mig än vad jag upplevde bekvämt och hela situationen kändes så fel. Varför stannade han mig? Klockan var ju halv tio och jag skulle hem, det var sent. Han frågade om han fick en kram. Nu kändes allt mer fel och obehagligt. Han fick en kram. Jag minns att jag ville bryta och bara cykla hem, men det gick inte. Han bad mig sätta mig i bilen med honom. Det gjorde jag med världens obehag inom mig. Han bad om en kram till. Han fick en kram. Han höll kvar mig. Han tog min hand och la den mellan sina ben. Jag mådde illa. Vad gör han? Varför gör han så här? Han öppnar sina byxor. Jag är förlamad, rädd och osäker. Jag vill hem. Han styr min hand och jag runkar av honom där, i bilen, i Volvon, en röd äldre v70. Han berättade hur söt jag var. Att han länge velat ha mig. Att jag inte fick berätta något, då skulle ju hans sambo inte tycka om honom längre. Jag grät på vägen hem, på cykeln. Jag ville berätta för min kompis. Jag ringde honom när jag kom hem. Men jag kunde inte berätta. Det gick inte. Alla ord var som bortblåsta. Detta var på sommaren innan jag skulle fylla 14 år.
Jag har svårt för Volvo. Men jag har mest svårt för röda Volvobilar.

Utnyttjad

Har länge funderat över att skriva om alla upplevelser och minnen. Men aldrig kommit mig för. Varför? Jo, för all smärta och känslor. Det känns också pinsamt. Pinsamt att erkänna sig utnyttjad och blottad. Erfarenheter som är långt ifrån accepterade ch godkända, varken av mig eller samhället.

Var börjar jag?

Låg inatt och funderade just kring detta. Det finns så mycket. Så mycket att berätta. Allt hopar sig. Lägger sig på hög. Lägger sig i kön av att få komma ut i text. Allt blir mest blurr.

Det är väl bara att börja.
Jag börjar här ...