Uppvaket

Vid mitt andra självmordsförsök, på uppvaket, satt en vakt bredvid mig. Jag minns när jag vaknade till liv, tittade på henne. Jag låg där i sängen, under täcket. Hon satt och läste i en tidning. Hon såg så trygg ut, snäll, len. När hon såg att jag hade vaknat, kom hon fram till mig. Strök mig över huvudet och sa ”du är saknad”. Hon kramade om min hand, höll den ett tag. Hon tillkallade personal som sedan kom. De ringde upp till PIVA (psykiatrisk intensivvårds avdelning). Efter ett tag kom två därifrån ner för att hämta mig. Jag kände mig så liten, så svag, så försvarslös. Den ena frågade bryskt om jag kunde gå själv eller skulle de köra mig i rullstol. Vad vågade jag svara? Jag kunde gå själv. De gav mig en morgonrock. Jag bar bara ett nattlinne tillhörande sjukhuset. Mina egna kläder låg i en platspåse som den ena tjejen bar. Sen gick vi. De gick så snabbt. Vi gick utomhus. Det var kallt. Jag frös. Jag var trött och svag. Jag orkade inte. De både gick så fort och kom längre och längre framför mig. Jag orkade inte. Kände mig svimfärdig. De gick där och pratade. Brydde sig inte alls om mig. Jag var så utlämnad, så ensam. Allt jag ville var att någon höll min hand. Stödja mig i min väg framåt. Allt jag fick var känslan av att vara avskydd, ratad, oönskad och till besvär. Halvvägs längs gångstigen ramlade jag ihop, spydde. Jag hörde tjejerna längre fram, komma mot mig. De suckade, sa att jag skulle skylla mig själv. Jag kunde ju valt att åka rullstol.