The act

"It's not about the act, it's about how the act makes you feel"

Så sant. I alla fall för min del.

Tänder och makt

Jag försöker minnas hur ofta allt skedde. Hur ofta hände det att Han och jag möttes efter träningar? Det går inte att minnas. Jag minns den eftermiddagen när jag satt i förhör med en polis och fick frågan, hur ofta. Jag vet inte. Jag tränade mellan fyra och sju gånger i veckan. Han var med på i princip alla träningar. Men huruvida vi möttes någon gång i veckan eller varje dag eller två gånger i månaden. Jag vet inte.

Jag minns Hans instruktioner. Hur han tog min hand och visade hur jag skulle göra det skönt för honom. Hur han berättade hur jag skulle göra med min mun. Min tunga. Mina tänder.

Jag minns när polisen frågade om han hotade mig med något.
Minns att jag kände mig svag. Visste inte vad jag skulle svara. Vad är hot?
Han var aldrig ond mot mig. Alltid snäll. Alltid vänlig. Han rörde aldrig mig. Allt handlade om honom och att han skulle ha det skönt.

Jag minns att Han ofta sa att jag inte fick berätta något. Men jag minns också väldigt tydligt att jag aldrig hade vågat berätta oavsett. Så Han behövde aldrig hota med något. Allt var hotfullt redan som det var.

Jag visste att det var fel. Jag visste att det han gjorde mot mig var fel. Han gjorde fel.

Han behövde aldrig hota. Han hade makten. Han tog makten. Han behöll makten. Han har ännu inte lämnat tillbaka min makt.

Body Pump

Har i många år haft svårt för träningslokaler. Ofta fått falshbacks. Känt mig illa. Liten och rädd. Viljan att fly. Säga nej. Allt på en gång.
Idag blev det så.

Jag var med min pojkvän på ett träningscenter för att köra ett body pump pass. Redan innan passet hade börjat kände jag obehag. Trots att jag innerligt vill och försöker slå bort allt, jag vill ju träna, så kommer allt över mig. Tårarna kommer. Jag vill fly. Jag vill ut. Jag går ut. Ut ur lokalen. Ut i kylan. Gråten kommer.

Samlar mig. Går in igen. Men denna gången sätter jag mig på en roddmaskin.

Jag skakar. Passet är inte slut ännu.

När passet är slut går jag in och lägger undan mina saker. Vi går bort mot frukosten som står serverad. Min kille berättar att han skakar, hans muskler är slut. Han har kört hårt.

Jag är helt slut. Jag skakar. Men jag har inte kört hårt.

Smärta

Under 1998, på hösten började jag må dåligt. Jag började tappa rytm i livet. Jag började gå till en psykolog. Det blev en hon. Hon blev min livlina fram till hösten 2000 när jag valde att flytta från stan. Men det var först efter min examen och runt sommaren 1999 som allt brakade fullständigt. Jag hade gått ner i vikt. Depressionen gjorde sig väl synlig. Jag klarade inte av att jobba. Jag klarade inte längre av livet. Allt gjorde så ont. Livet gjorde ont. Jag blev liggande i sängen. Dygnet runt. Jag behövde mer hjälp än jag hade.
Medicin och psykolog tog inte bort all smärta. Enda sättet att lossa lite på smärtan var med kniv. Jag skrapade med kniven längs mina underarmar i början. Så hårt och snabbt att det blev brännskador. Men smärtan försvann för en stund.
Jag levde i en liten etta med kokvrå. Jag brukade ha nerrullat och bara sänglampan tänd. Ljuset gjorde ont. Dunklet var min vän. Täcket var min vän. Jag låg ofta nerbäddad, hela jag, under täcket. Där var det varmt och tryggt. När smärtan blev för stor började jag skära mig. Jag minns väldigt tydligt att jag inte ville. Jag ville inte. Men jag kände behovet. Ville inte ha all smärta. Ungefär samtidigt blev jag inlagt första gången. Jag minns att jag fick stark medicin som gjorde mig bortdomnad för alla smärtor och drömmar. Det var skönt.

Men smärtorna försvann inte.

Tillfredsställelse

Vad är det?
Hur får man det?
Hur njuter man av att tillfredsställa någon annan?

Han gav mig väldigt tydliga instruktioner hur jag skulle tillfredsställa honom. Han gav mig muntliga instruktioner. Han visade fysiskt på sig själv eller instruerade genom att fysiskt guida mig.

Jag har svårt för att njuta av att ge oralsex idag. Jag vet och känner att killen tycker att det är skönt. Men jag kan inte njuta själv av det. Njutningen är som bortblåst.

Många gånger måste jag övertala mig själv att våga. För jag vill ge njutning. Men blir ofta stel och rädd och avbryter. Inte så ofta längre. Vissa ställningar är helt uteslutna. Jag kan bara inte stå på knä och ha killen över mig, tittandes ner på mig.

Jag har lagt märke till genom åren att jag känner mig mer trygg och med mera makt när ingen är helt naken. Känner väl mig mer sårbar utan kläder. Jag skäms inte för mig kropp. Så nä, det är inte av den anledningen. Jag springer gärna naken hemma, till min killes fasa. Hans fasa är direkt kopplad till att det är en del insyn.
En annan sak som jag lagt märke till är att jag sällan vill ha sex när det är mörkt. Det är ofta då som drömmar och flaskbacks kommer lättare. Kanske just för att jag inte ser min kille.

Jag har fortfarande svårt att bli tillfredsställd. Ofta kan jag inte slappna av. Eller så kanske jag inte låter mig svepas med. Jag vet inte. Jag tycker det är trist. Jag blir arg och besviken på mig själv. På ett sätt så vill jag kunna svepas med. Bara njuta. Men det går inte. Tankarna fladdrar iväg. Jag försöker fokusera på att bara vara där, här och nu.

Det är i alla fall inte som tidigare. När jag inte vågade någonting alls. Undrar hur mina dåvarande pojkvänner egentligen stått ut.

Är det det som är kärlek?

De gröna handskarna

Han hade ett par handskar som var mer populära än de andra. Det var ett par mörkgröna balhandskar. Det var för stora för mig. De skulle jag ha på mig. Han brukade ha med dem i bilen. Så ibland fick jag ta på dem i bilen. Ibland hemma hos honom. Jag fick ha dem på mig när jag runkade av honom, sög av honom. Han brydde sig inte så mycket var utlösningen kom. Han hade alltid papper redo. I bilen. Eller hemma. Alltid.

Mamma

Alkoholist.

Hon var inte alltid alkoholist. Jag har minnen av en bra mamma. Nykter. Men någonstans gick hennes liv snett. Jag och min bror gick på låg och mellanstadiet när allt började eskalera. Det finns minnen av fester där hon blev mer berusad än alla de andra. När vi fick hjälpa pappa att få hem henne. Eller att någon annan vuxen fick hjälpa honom.
Sen blev det värre. Min bror och jag började hitta vinflaskor och ölflaskor gömda. I början hällde vi ut innehållet och konfronterade henne med det. Vilket alla säkert förstår ledde till att hon blev aggressiv och kallade oss lögnare. Hon hade ju inte gömt några flaskor. Vi konfronterade pappa också. Men han har alltid skyddat mamma. Gör det än idag.

Allt blev bara värre.
Hon var aldrig mera nykter.
Det stod alltid vin framme.
Hon blev aggressiv.
Hon slogs. Skrek. Kallade oss ord.
Hon ramlade. Slog sönder saker. Kunde inte alltid ta hand om sig själv.

Utåt sa varken jag eller min bror något.
Hon förblev den hemmafru hon alltid varit.
Men såklart att folk på gatan märkte det. Så blinda är inte folk.

Pappa skyddar henne än idag.
Det är han som ger henne all alkohol. Det är inte hon. Han dricker med henne. Tar hand om henne.

Hon är hemsk.

Jag älskar henne. Men jag vill inte ha med henne att göra.

Idag klarar hennes kropp inte så mycket alkohol längre. Så idag har hon nyktra stunder. Då kan jag umgås med henne.

Smaken

Det som satt sitt djupaste spår är smaken. Smaken av hans kuk. Av hans utlösning.

Han har dödat min njutning. I många år kunde jag inte ens röra, smeka ens min dåvarande pojkvän på bröstet. Skulle jag smeka honom där nere så blev allt på rutin. Ingen njutning. Alltför ofta fick jag avbryta för det gick bara inte. Sex för mig gick inte. Bara doften gjorde mig panikslagen. Stelfrusen. Rädd.

I min fantasi finns drömmar om att kunna njuta av att ge njutning. Att kunna njuta av att få.

Fantasi.

När

Jag minns inte hur ofta vi möttes och hur ofta allt skedde. Jag minns vissa specifika händelser. Fragment. Dofter. Färger. Ljus.
Ofta kom han upp lagom efter träningen då alla var påväg mot duscharna.

- Vi träffas efter. Vanliga stället?

Vanliga stället var Infarten, på parkeringen. Samma parkering där allt började.
Oftast skedde allt i bilen. Inte alltid på Infarten. Ibland körde han iväg till någon avskild plats. Ibland hem till honom.

Träningarna var oftast slut och jag borde ha varit hemma vid åtta på kvällen. Men ofta var jag inte hemma förrän vid tio.

Undrar varför ingen reagerade. Ingen reagerade.

Källaren

Han hade två jobb. Ett som brandman och ett som egenföretagare inom el. Han hade en lokal för det andra jobbet. Där var vi ibland. Antagligen då vi inte kunde vara hemma hos honom. Lokalen låg lite lustigt. Ingen direkt källare. Men det var en halvtrappa ner. Det kändes däremot som en källare. Där fanns en mängd verktyg och annat skit. Det var mörkt och kallt.
Ofta fick jag stå på knä. Ofta stog han. Värst var när han tog tag i mitt huvud och klökningarna avlöste varandra. Jag blundade. Hårt.

Samtalet

Jo jag ringde honom. Och han svarade.

Jag minns inte så mycket från det samtalet, mer än känslan av att bli mindre och mindre. Det jag kanske inom min önskade få ut av samtalet blev absolut inte resultatet. Jag minns att jag berättade att jag mådde dåligt, att jag upplevde att han utnyttjat mig. Jag minns att han aldrig bekräftade mina känslor. Aldrig sa förlåt för hur jag upplevt allt.

Han poängterade däremot att jag aldrig sa att jag aldrig ville. Jag ville ju själv.

Sen blev allt svart.

Detta var 1998, jag var 22 år.

Samtalet

Jag var hemma hos min dåvarande pojkvän. Han själv var inte där utan i skolan. Både han och jag pluggade på Universitetet då. Detta var precis innan jag började må riktigt dåligt. Jag tog telefonen och ringde. Först ett samtal för att få Hans telefonnumret. Sen satt jag med lappen i knät. Minns inte hur länge jag satt där. Kanske var det länge. Kanske var det en kort stund. Jag minns inte. Men tillslut tog jag åter telefonen och ringde. Minns rädslan av att hans sambo skulle svara. Men så blev det inte. Han svarade ...

Jag vet inte exakt varför jag faktiskt ringde. Vad jag var ute efter. Kanske en bekräftelse på mina känslor. Kanske ett förlåt. Kanske ett erkännande av att han gjort fel och ångrade sig.

Känslor

Att känna sig försvarslös och maktlös är två känslor som är förtvinande.

Uppvaket

Vid mitt andra självmordsförsök, på uppvaket, satt en vakt bredvid mig. Jag minns när jag vaknade till liv, tittade på henne. Jag låg där i sängen, under täcket. Hon satt och läste i en tidning. Hon såg så trygg ut, snäll, len. När hon såg att jag hade vaknat, kom hon fram till mig. Strök mig över huvudet och sa ”du är saknad”. Hon kramade om min hand, höll den ett tag. Hon tillkallade personal som sedan kom. De ringde upp till PIVA (psykiatrisk intensivvårds avdelning). Efter ett tag kom två därifrån ner för att hämta mig. Jag kände mig så liten, så svag, så försvarslös. Den ena frågade bryskt om jag kunde gå själv eller skulle de köra mig i rullstol. Vad vågade jag svara? Jag kunde gå själv. De gav mig en morgonrock. Jag bar bara ett nattlinne tillhörande sjukhuset. Mina egna kläder låg i en platspåse som den ena tjejen bar. Sen gick vi. De gick så snabbt. Vi gick utomhus. Det var kallt. Jag frös. Jag var trött och svag. Jag orkade inte. De både gick så fort och kom längre och längre framför mig. Jag orkade inte. Kände mig svimfärdig. De gick där och pratade. Brydde sig inte alls om mig. Jag var så utlämnad, så ensam. Allt jag ville var att någon höll min hand. Stödja mig i min väg framåt. Allt jag fick var känslan av att vara avskydd, ratad, oönskad och till besvär. Halvvägs längs gångstigen ramlade jag ihop, spydde. Jag hörde tjejerna längre fram, komma mot mig. De suckade, sa att jag skulle skylla mig själv. Jag kunde ju valt att åka rullstol.

Lådan

Han hade en gömma på deras vind. En gömma med kläder. Det var en vit låda, med lock på. Lite mindre än en vanlig flyttlåda. Där i fanns kläder som han klädde ut mig i, framför allt ett par handskar. Sådana som går över armbågen. De tillhörde hans sambo. Hon hade haft dem på en bal, när hon gick på Universitetet. Dessa kläder tog han på mig. Sen berättade han för mig vad jag skulle göra. Posera. Oftast hemma hos honom och hans sambo, i deras sovrum, på deras säng, eller i vardagsrummet, där nere. Han satt oftast på en stol vid sidan. Tittandes och berättandes. Ibland hade han en kamera med. Han tog bilder. Ibland filmade han. Dessa bilder och filmer satt vi sen och tittade på tillsammans. En lördag efter träningen så åkte vi hem till honom. Vi satt i soffan i vardagsrummet. Han hade tagit på mig en kjol. En jättekort kjol. En liten blus, som han hade knutit i midjan. Han bad mig sitta där i soffan. Han tog fram videokameran. Sen filmade han medan jag sög av honom. Efter han hade kommit, tvättat av sig och tagit på sig, så ville han att vi skulle se på filmen tillsammans. Jag mådde så illa. Jag kände mig som en hora. Jag såg ut som en hora. Han hade gjort mig till en hora. Jag är ingen hora. Han ville igen att jag skulle suga av honom. Efteråt så gick jag in på toaletten och spydde.

En röd Volvo

Jag minns första mötet med Honom. En killkompis och jag cyklade som många andra gånger tillsammans hemåt. Vi bodde åt samma håll. På vägen hemåt så körde han förbi med sin Volvo. Vi vinkade glatt åt varandra, allihop. Min kompis och jag skildes sedan åt som vi brukade och jag cyklade vidare hemåt. Jag cyklade förbi macken, såg honom, hejade och skämtade och sa på skoj ”Jasså, du följer efter mig”. Vi skrattade och jag cyklade vidare. På vägen kommer han sen körandes efter mig och vinkar in mig till sidan, in på en parkering. Jag stannar, står kvar över cykeln. Han stiger ur sin bil och kommer mot mig. Han ställer sig närmare mig än vad jag upplevde bekvämt och hela situationen kändes så fel. Varför stannade han mig? Klockan var ju halv tio och jag skulle hem, det var sent. Han frågade om han fick en kram. Nu kändes allt mer fel och obehagligt. Han fick en kram. Jag minns att jag ville bryta och bara cykla hem, men det gick inte. Han bad mig sätta mig i bilen med honom. Det gjorde jag med världens obehag inom mig. Han bad om en kram till. Han fick en kram. Han höll kvar mig. Han tog min hand och la den mellan sina ben. Jag mådde illa. Vad gör han? Varför gör han så här? Han öppnar sina byxor. Jag är förlamad, rädd och osäker. Jag vill hem. Han styr min hand och jag runkar av honom där, i bilen, i Volvon, en röd äldre v70. Han berättade hur söt jag var. Att han länge velat ha mig. Att jag inte fick berätta något, då skulle ju hans sambo inte tycka om honom längre. Jag grät på vägen hem, på cykeln. Jag ville berätta för min kompis. Jag ringde honom när jag kom hem. Men jag kunde inte berätta. Det gick inte. Alla ord var som bortblåsta. Detta var på sommaren innan jag skulle fylla 14 år.
Jag har svårt för Volvo. Men jag har mest svårt för röda Volvobilar.

Utnyttjad

Har länge funderat över att skriva om alla upplevelser och minnen. Men aldrig kommit mig för. Varför? Jo, för all smärta och känslor. Det känns också pinsamt. Pinsamt att erkänna sig utnyttjad och blottad. Erfarenheter som är långt ifrån accepterade ch godkända, varken av mig eller samhället.

Var börjar jag?

Låg inatt och funderade just kring detta. Det finns så mycket. Så mycket att berätta. Allt hopar sig. Lägger sig på hög. Lägger sig i kön av att få komma ut i text. Allt blir mest blurr.

Det är väl bara att börja.
Jag börjar här ...