En röd Volvo

Jag minns första mötet med Honom. En killkompis och jag cyklade som många andra gånger tillsammans hemåt. Vi bodde åt samma håll. På vägen hemåt så körde han förbi med sin Volvo. Vi vinkade glatt åt varandra, allihop. Min kompis och jag skildes sedan åt som vi brukade och jag cyklade vidare hemåt. Jag cyklade förbi macken, såg honom, hejade och skämtade och sa på skoj ”Jasså, du följer efter mig”. Vi skrattade och jag cyklade vidare. På vägen kommer han sen körandes efter mig och vinkar in mig till sidan, in på en parkering. Jag stannar, står kvar över cykeln. Han stiger ur sin bil och kommer mot mig. Han ställer sig närmare mig än vad jag upplevde bekvämt och hela situationen kändes så fel. Varför stannade han mig? Klockan var ju halv tio och jag skulle hem, det var sent. Han frågade om han fick en kram. Nu kändes allt mer fel och obehagligt. Han fick en kram. Jag minns att jag ville bryta och bara cykla hem, men det gick inte. Han bad mig sätta mig i bilen med honom. Det gjorde jag med världens obehag inom mig. Han bad om en kram till. Han fick en kram. Han höll kvar mig. Han tog min hand och la den mellan sina ben. Jag mådde illa. Vad gör han? Varför gör han så här? Han öppnar sina byxor. Jag är förlamad, rädd och osäker. Jag vill hem. Han styr min hand och jag runkar av honom där, i bilen, i Volvon, en röd äldre v70. Han berättade hur söt jag var. Att han länge velat ha mig. Att jag inte fick berätta något, då skulle ju hans sambo inte tycka om honom längre. Jag grät på vägen hem, på cykeln. Jag ville berätta för min kompis. Jag ringde honom när jag kom hem. Men jag kunde inte berätta. Det gick inte. Alla ord var som bortblåsta. Detta var på sommaren innan jag skulle fylla 14 år.
Jag har svårt för Volvo. Men jag har mest svårt för röda Volvobilar.